Storsan

Söndag idag - igen!

Solen skiner och Storsan mår prima. Bullen är iväg och kollar på 'motorfordon' med en kompis, Storsan ska strax slänga sig på altanen i en solstol. Nisse ligger i skuggan i trädgården - han klagar inte heller över tillvaron...

**************************************************************

Fredagen blev ju - som synes - en oerhört trevlig tillställning. Dock var vi alla tre pigga, fräscha och glada på lördag morgon! Något av en besvikelse för Annemiras man / Mandelens pappa... *S*
Han både såg och hörde oss på fredagskvällen så han hade nog förväntat sig tre vrak. Men han blev gladare när Annemira (nog bara för att trösta honom lite) sa att hon var lite, lite öm runt pannan...



Vi satt ju som tidigare nämnts i trädgården och tränade lite teckenspråk. Eller rättare sagt; Beccaq och Annemira tränade och uppvisade oanade talanger. Storsan försökte förgäves hänga med men det var lönlöst... Till exempel skulle Storsan göra tecknet för "fisa". Borde ju vara en - jaaa, ursäkta ordvitsen - fis i rymden? Men ICKE! Hålla handen på ett sätt, sedan - i rörelse - ändra handen till ett annat tecken; i tillägg ett tecken där tumme, pekfinger och långfinger skulle spreta iväg på ett underligt vis! En gammal visdom som första gången yttrades av Mojjan är att Storsan (tänk bara på alla olyckstillbud med brutna tår och kroppsdelar ur led) har rätt taskig motorik.

Så sant som det är sagt.

För det var fullständigt omöjligt.

Det GICK inte!

Pekfinger och tumme gick bra. Men direkt när långfingret skulle tränga sig in som en annan partycrasher så var det kört.

*************************************************************

Igår kväll pratade Storsan med Mojjan i telefon - Mojjan gapskrattade och bad Storsan förklara tecknet en gång till. Storsan, som vid det laget eldat upp sig över saken,  gjorde en förkrympt och vanskapt version av tecknet samtidigt som hon hojtade till Mojjan som ju alltså befinner sig drygt 90 mil bort; "Så här! Så här - nästan! Kolla!!" 

Men till Storsans försvar - eller om det var Mojjans högljudda fnissanfall som gav en ledtråd - tog det bara nån sekund innan Storsan kom på att det var rätt svårt, för att inte säga närapå omöjligt, för Mojjan att faktiskt SE vad Storsan gjorde...

Telefonsamtalet avslutades med att Mojjan skulle gå ut och se om Pappa-Mojjen kunde.

Det är nämligen nästan lika illa ställt med hans motorik i vissa avseenden... Hela familjen bröt ihop i skrattattacker när det för många år sedan uppdagades att varken Storsan eller Pappa-Mojjen är fysiskt kapabla att stå på huk med fotsulorna i golvet.

Fungerar ej. Nix. Nope.

Inte ens med våld gick det att få ner våra hälar mot golvet. För då tippade hela Storsan-kroppen, såväl som hela Pappa-kroppen, handlöst baklänges.