Storsan

Hittills en riktigt bra dag förutom att den är 12 arbetstimmar lång? Vaknade i hyfsad tid så Storsan var, chockerande men sant, redan KLAR när Mamsingen kom med bilen.
(Guldmedalj eller Nobelpris till Storsan!!)

Sitter just nu på jobbet - så klart. Kom att tänka på det här med tidsperspektiv. Att Storsan har ett snedvridet sådant är ju redan ställt utom allt rimligt tvivel. Men rent allmänt menar hon? Tre minuter kan i vissa situationer kännas som en evighet - och 3 lika långa minuter, rent faktiskt, kan en annan gång passera på en blinkning med ena ögat.

På morgnarna är Storsan ALLTID sen (utom just i morse då) och dessutom ganska ofta sen under dagarna i övrigt också. Det är fel, det är irriterande för andra, det är... jaaa, Storsan VET intellektuellt sett allt det där - och hon VILL faktiskt inte vara sen. Men det fungerar liksom inte ändå. Min Mojja har sagt att det kanske beror på att Storsan föddes 2 månader för tidigt och därigenom liksom har 'gjort sitt' redan, när det gäller att vara i tid. Mamsingen har sagt att Storsan helt enkelt är en obotlig tidsoptimist.

(Vilket i och för sig kan vara en försköning av 'skärp dig för fan, din slöfock!!)

Då, på morgnarna alltså, kan dessa tre minuter i Storsans huvud kännas som fullt tillräckligt för att tvätta sig, borsta tänderna, slänga på sig lite smink och få någon sorts fason på håret. Vilket - självfallet - ALDRIG går.

Att senare under dagen stå vid spisen och vänta i tre minuter medan snabbnudlar med smaken 'kryddstark' kokar kan ju istället kännas som en evinnerligt lååååång väntan.

Storsan sitter nu på sitt kontor framför datorn och äter nudlar direkt ur grytan. (Classy värre!) För hon kom på att då hinns det ju med en hel massa MER blogg-aktiviteter!

Och för att inte tala om när man är jättekissnödig och det är upptaget på toaletten! Då kan tre minuter vara allt som krävs för att en förödmjukande olycka ska ske i de södre regionerna...