Storsan

Storsan tittade på Sanningens ögonblick på femman i söndags.

Programmet var kul att titta på men rent plågsamt när han fick frågor som: "Känner du dig attraherad av någon av din frus väninnor?" (Ja) eller "Har du någonsin varit snäll mot någon bara för att få ärva?" (Ja) Man kan väl lugnt säga att deltagaren Ulf var brutalt ärlig...

Nu i efterskott (eftertankens kranka blekhet alternativt ett hejdundrande gräl med frugan gissar Storsan) klagar stackars Ulf på att frågorna var hemska. "De gräver i folks liv" eller nåt liknande stod det på en löpsedel.

Stackars Ulf har alltså dels plågats av de hemska frågorna, dels plågats av lögndetektorns oberäknelighet.
 
Han plågas också av att han tilläts tävla efter att ha snattat en vindunk i ett städförråd av nåt slag och halsat i sig flera glas innan sändning. Som sagt - stackars Ulf.

Storsan har all sympati för deltagarna i världens första Robinson.
Eller deltagarna i världens första Big Brother.

För då hade man - möjligen - inget vett och ingen aning om hur det kunde tänkas bli när man frivilligt deltar i en dokusåpa. Av naturliga skäl eftersom det för många år sedan var ett ganska nytt fenomen. Idag - med alla realityserier, alla dokusåpor och alla andra tv-program av varierande kvalitet och art är det en helt annan femma.

För personer som 2008 frivilligt söker in till ett program där det från första början är klarlagt att  "detta är en frågetävling där ärligast vinner - det kommer att ställas en massa otäckt personliga frågor - och du kopplas till en lögndetektor - en högst opålitlig mackapär - men vill du vara med och kanske skrapa ihop en slant??!" - hyser Storsan ingen större blötögd sympati.

Artikel.