Storsan

Jaa, själv är man behagligt nog inte enhänt;

men enahanda kan ju livet ändå kännas ibland...

Dock inte idag!

Trevligt samkväm på jobbet och en jättebra föreläsning!

(Kompetensutvecklingsdag för att använda en lååång term)

Lite solsken och gott fika därtill

(kladdkaka - UTAN turkisk yoghurt! *blink till TJ*)


och inköp av bland annat hårfärgningsmedel och veckotidning -
kan en helt vanlig, sketen tisdag i slutet av oktober bli mycket bättre?

Svar: Näe!

Och nu över till något helt annat:

HUR kommer det sig att även ett i övrigt ganska skambefriat 'mänskobarn'
som jag då och då hemfaller åt fåniga ursäkter på Apoteket?

Är det de vita rockarna? Är det de långa köerna?

Eller är det helt enkelt närvaron av rader och åter rader av diverse mystiska
medikamenter - i anslutning till ett antal bacillbemängda medmänniskor -
som tillsammans gör att man tänker:

"TUR att inte JAG behöver DEN medicinen!!!"

?

Orsak till ovannämnda funderation:

Igår när jag gick till Apoteket för att köpa en styck tub
-  av Faster Djurdoktorn rekommenderad -
hemorrojdsalva, hörde jag mig själv säga i kassan:

"Eeehhh...ja, alltså, det är inte till mig utan till hunden!!"

******************************

Min minsting  skall alltså på grund av dessa analsäckar smörjas
två gånger dagligen med hemorrojdsalva.

(Och hemorrojdsalva smörjes såvitt jag vet bara på ETT ställe!)

Så, grannar och vänner; om ni ser en i övrigt MYCKET vacker blandrashund med 
NÅGOT kraftig benstomme

(41,7 kg - herregud!!)

springa runt med kritvit, lustigt högglansig ändalykt -
så är det bara vi som varit framme med Xyloproct:en!

Med önskan om en någorlunda sjukdomsfri kväll:

Storsan